Livet och instagram

Hej på er!

Livet har tagit övertag och jag har lämnat denna blogg. Ni har ju inte varit så många som följt mig då jag började blogga så sent i vår IVF-historia (som nog inte är över då vi på sikt nog vill ha ett syskon) men ni har allt varit några. Så jag vill bara skicka en förklaring och en kram till er och säga att om någon vill fortsätta veta hur vi har det så har jag instagram. Maila mig på jbpbfb@gmail.com så får ni reda på mitt konto.

Kram

Vikten går upp

Vikten på grabbarna går bara uppåt och enligt vägningen igår väger dom nu som strax över 10 veckor 4490g respektive 6570 g. Fortfarande stor skillnad på dom men båda följer sina egna kurvor bra :-)

Plocka fram, plocka undan

                                     Vår fina tvillingvagga (ursäkta den dåliga bildkvalitén)

Hjälp vad tiden går fort. Vi plockar fram nya storlekar på kläder och plockar undan de små. I dagsläget är vi redan uppe och nuddar vid storlek 68 på en del kläder. Jag försöker att spara dom kläderna som betyder lite extra men mycket kommer jag ju behöva sälja. Får se hur det ska gå till. Det är även inte bara kläder dom växer ur. Idag tar vi bort den speciella tvillingvagga dom har sovit i sedan vi kom hem från BB. Istället blir det nu varsin spjälsäng så dom får mer plats och inte ligger och slår på varandra i sömnen. Skulle vilja stanna tiden en liten stund bara för att få leva kvar i den där nyfödda bubblan som det faktiskt känns som vi nu är på väg ur.

Hitta rutiner

Kämpar på härhemma att hitta rutiner som får dagarna att fungera. Fick en jobbig start i fredags med mycket skrik och ledsamheter. Jag fick inte älsklingarna att komma till ro att sova och att var vaken 7 timmar på rad var inte bra. Det som fungerar bäst är att sova i vagnen så det blir promenader och sedan lite krångel med att få ut barvagnen på baksidan men det fungerar och nu sover dom gott :-)

3 dagar kvar

Bara 3 dagar kvar till vi har varit en familj i 8 veckor. Fantastiska, otroliga, trötta, frustrerande och lyckliga veckor som från och med fredag kommer se annorlunda ut. Familjen finns kvar så klart men från och med då kommer pappan jobba på vardagarna och mamman få klara allt själv. Nervöst är det men jag mjukstartar med en fredag med besök redan inbokat så det känns bra :-)

Det här med bilder

Funderar mycket på det här med bilder på killarna och att visa eller inte visa. Har ännu inte ens lagt ut några på Facebook och kommer nog inte göra det heller. Men det känns lite tråkigt här på bloggen utan att ha några bilder så hur gör jag då?. Får nog ta och se till att det är lite bilder framöver men kanske inte direkta ansiktsbilder då jag fortfarande är lite anonym här och vill fortsätta vara det. Vill kunna skriva öppet om känslor och tankar utan att oroa mig för att familj, vänner och arbetskontakter ska veta att jag är jag.

Växer så det knakar

Oj vad grabbarna växer. Snart får vi gå över till storlek 3 på blöjorna och det är många kläder som nu inte passar längre. Ludwig väger nu 5420g och Wilmer 4230g så skillnaden mellan dom har även ökat.

Tiden går även fort här hemma och snart är det dags för maken att börja jobba igen. Känns nervöst och lite ledsamt men det kommer gå bra. Ska bli spännande att se hur dagarna som ensam med två små och en hund kommer att se ut. Känns som om man kommer ha svårt att hinna med. En sak jag dock måste försöka ta tid till är att fota. Med tanke på hur fort dom växer så måste det dokumenteras bättre härhemma.

Brist på rosa moln

Just nu är inte livet rosa moln och allt är toppen. Känner mig ärligt talat ganska ensam och instängd. Vågar oss inte ut på några större äventyr med grabbarna eftersom det är så mycket virus och sjukdomar som går nu. Ingen vågar sig heller hem till oss eftersom maken har någon släng av maginfluensa. Detta i kombination med att man känner sig hemskt otillräcklig som inte hinner med hemmet och hunden och så en liten kille som har magknip och skriker. Just nu har jag bara lust att krypa ner under ett täcke och gråta lite och skäms så för att det är vad jag känner.

Vikten på grabbarna

När killarna föddes vägde dom 2815g och 3580g.
Igår vid vägning på bvc så är dom nu uppe i 3365g och 4305g, dom växer alltså bra och det känns helt overkligt att dessa två killar låg i min mage för mindre än fyra veckor sedan.
Grabbarna heter förresten Ludwig (den stora killen som dock är lillebror) och Wilmer :-)

Tur att vi är två

Att vara två hemma är så otroligt välbehövligt. Hur skulle man annars hinna med allt? Fick prova på att vara själv igår i 20 minuter när mannen åkte och handlade och självklart hade en av killarna bajsat ner hela sig och behövde bytas på samtidigt som den andra skrek för kung och fosterland. Och för att toppa det hela så fick jag skälla på hunden som försökte ta de nerbajsade byxorna jag tappade på golvet intill skötbordet. Just där och då kändes det som mitt liv var en komisk scen eller som om jag var med i dolda kameran. Har nog aldrig blivit så glad att se maken som när han kom hem och jag kunde pusta ut lite :-)

Det här med amning av två

Det här med amning har ju visat sig vara en känslig fråga för många. För min del är det inte konstigare än att går det så går det och gör det de inte så finns det andra lösningar. Just nu ammar jag lite men mest för mysfaktorn sedan pumpar jag och så ger vi ersättning. Det fungerar bra för oss och pojkarna växer som dom ska. Men i takt med att tiden går så kommer ju mannen inom kort att börja jobba och då får vi se om denna lösning fungerar. Ju mer jag tänker på det desto svårare känns det. Hur ska man hinna med att amma och pumpa samt koka ersättning med två. Kan ju slå vad om att sitter man och ammar den ena så vaknar den andra och så sitter man där fast med en vid bröstet och så ska man försöka plocka upp den andra samtidigt. Hmmm kommer bli intressant detta.

Kroppen 14 dagar efter förlossningen

Igår (fredag) var det exakt 2 veckor sedan prinsarna föddes och av ren nyfikenhet var jag tvungen att se vad vågen visade. Under graviditeten gick jag upp 20 kg och av dom var nu alla borta. Så jag väger nu exakt samma som när vi genomförde sista behandlingen och jag då blev invägd. Har dock ett antal kilo kvar att tappa varav nästan 10 utav dokm kom ifrån ivferna. Hoppas på att fortsätta tappa lite till nu av amningen och lovar att återkomma med fortsatta resultat.

Förlossningen, del 2

Denna del kommer som sagt att handla om vad som hände efter pojkarna var ute.

När prinsarna var ute fick jag se dom en snabbis och känna på dom. Maken fick så klart vara med mer och dom mådde bra på en gång. Efter några timmars väntan på uppvaket fick jag sedan komma till BB där familjen möte upp och äntligen fick jag lite mer tid att titta på underverken. Dagen spenderades i sängen med grabbarna och min underbara make och även mamma på besök. För min del blev det inte mycket ansträngande gjort så mannen och mamma fick ta det mesta ansvaret. Att bli snittad efter en sån lång förlossning var tufft för min kropp och jag hade förlorat en hel del blod. Under BB vistelsen som varade i 5 dagar vart det därför mycket undersökningar och mediciner. Utöver den havandeskapsförgiftning jag fick som gravid, blodförlusten på förlossningen och ont i snittet så fick jag även en infektion samt att mina blodvärden gjorde att man inte kunde ta ut infarten för epiduralen vilket jag kände av i ryggen. Efter vi fått komma hem börjar kroppen bli bättre men jag äter fortfarande en hel del mediciner och har ont i kroppen så helt pigg är jag inte än. Därför är det tur att prinsarna har världens bästa pappa och jag världens bästa make. Han tar mycket utav ansvaret när min kropp säger ifrån och jag är så rörd av att se hur fin han är med våra söner. Så nu njuter jag för fullt av min fantastiska familj som äntligen blev verklig efter en sån lång kamp och väntan.

Hormoner som påverkar

Grabbarna är en vecka gamla idag och mina hormoner har under dagen verkligen visat sig. Ingen tredje dagens blues utan tydligen sjunde dagen som jag fick den. Gråter för allt möjligt, oroar mig om jag kommer räcka till och känner mig otroligt ledsen och ensam sedan min mamma åkt hem till Stockholm (2 timmar från oss). Tycker det är väldigt jobbigt att ha min mamma så långt bort och den känslan är bara större nu sedan jag blev förälder. Kommer bli tufft utan stöd och uppbackning närmare oss och att bara få träffas någon dag i månaden känns inte kul. Hoppas verkligen denna ledsna känsla ger sig snart för just nu är det inte så kul.

Förlossningen, del 1

Är mycket tankar och känslor kring förlossningen men jag försöker dela in det i två delar och därmed två inlägg. Själva förlossningen och sedan vad som hände efteråt. Så här kommer då del 1, förlossningen:

Vi fick tid för igångsättning onsdag 2 maj kl 8:00 på morgonen. Så vi packade med oss allt, kallade in hundvakt och informerade familjen och befann oss på plats när vi skulle. Ganska direkt gjordes en undersökning som visade att jag fortfarande var omogen i livmodertappen och man satte därför in medicin (kommer ej ihåg vad detta kallades) i form av ett tampongliknande föremål som stoppades upp bakom livmodern och skulle stimulera igång det. Redan efter någon timma började jag känna resultat av detta och värkar började ske. Man gjorde flertalet undersökningar för att se om det gick framåt och det gjorde det. Dock började värkarna bli jobbiga, dom var tunga och höll i sig konstant vilket gjorde att jag aldrig fick vila och pga ctg på pojkarna så var jag fast intill sängen och kunde inte vanka runt som jag hade hoppats på. Under kvällen beslutar sig läkaren för att plocka ut det värkstimulerande för att jag skulle få någon chans att vila vilket jag tacksamt sa ja till. Natten gick okej och innehöll några timmars sömn tack vare morfin.
På torsdagsmorgon hade jag fortfarande en del värkar men mycket mindre och en undersökning som nu gjordes visade att tappen hade minskat men livmodern låg fortfarande lite långt bak så man beslutade att sätta in vad man kallade för en ballong för att tänja och pressa ner livmodern. Denna procedur gjorde verkligen grymt ont och det började bli tufft med så väldigt många undersökningar som dom utförde. Precis efter det att ballongen var på plats så fick jag även infarten för epiduralen insatt. På grund av mina dåliga blodvärden jag hade fått av havandeskapsförgiftningen var det på gränsen att jag skulle få epiduralen och därför ville man så länge värdet fortfarande var på rätt sida få in infarten så fort som möjligt. Epiduralen kändes inte alls när den sattes men ballongen gjorde så ont så jag kallsvettades. Ganska snabbt ansågs ballongingreppet vara genomfört och man tog då vattnet på mig och satte samtidigt en elektrod på tvilling 1 så nu satt jag verkligen fast i maskinerna intill sängen. Mina egna värkar satte aldrig riktigt igång utan man satte in dropp för att öka på och göra mig mer öppen. Under natten mellan torsdagen och fredagen så öppnades jag sakta med säkert och tidigt på morgonen konstaterades det att jag nu kunde börja försöka krysta. Vid detta tillfälle hade jag haft värkar i över 45 timmar och en olidlig smärta i buken var det som påverkade mest. Jag hade konstant ont och värkarna fick aldrig några slut utan var pågående hela tiden. Jag försökte krysta enligt instruktioner från barnmorskan men ganska snabbt förstod hon att dom inte gjorde någon effekt. Läkare inkallades som undersökte mig och konstaterade samma sak vilket innebar konsultation med ännu en läkare där diskussionen gick kring sugklocka samt att då öka upp droppet ännu mer eftersom värkarna behövde förstärkas om det skulle vara möjligt, eller så var andra alternativet kejsarsnitt. Vid denna punkt så var jag så pass slut och hade så pass ont så jag sa ifrån, ta ut dom säkert och tryggt NU. Så på morgonen den 4 januari vid 06:50 och 06:53 förlöstes våra två små prinsar med kejsarsnitt.

Hemma med två små älsklingar

Är nu äntligen hemma med våra två små killar. Om ni undrar vart jag tog vägen så blev förlossningen och tiden efter inte riktigt så smidig som man kan hoppas. Och då jag inte fått igång någon mobilbloggning så blev det tyst här under dessa dagar. Men nu är vi hemma och jag återkommer kring vad det var som hände väldigt snart.