Ett stort steg

Jag lade precis in en babyticker vilket känns så stort men lite nervöst. Tänk att jag och min förvirrade, hopplöst charmiga och underbara man ska bli föräldrar :-)

Vart skickar jag min mormor...

..för att få mer information? Kan man som anhörig som inte förstår kontakta typ sjukupplysningen för att få svar på sina frågor? För det är så här att just nu är mormor hopplöst jobbig med att inte lyssna på vad jag säger och hur jag säger det utan ta in små ord och oroa sig. När jag hörde av mig igår och sa att allt var bra och att vi hade gjort kub-test som visade låg risk så hörde hon bara ordet risk, ringde sedan mamma av oro som är på semester i Grekland och stressar upp henne. Hur en sak som är positiv kan vändas till negativt är min mormor expert på och jag orkar inte mer. Kommer bli så frustrerad och trött på henne om det ska hålla på så här och kommer inte orka uppdatera henne på saker heller eftersom hon lyssnar in allt fel. Är väl lite extra frustrerad pga hormonerna ;-) med detta är även verkligen jobbigt!

Två små älsklingar

Var på vårt ultraljud idag och såg våra två hjärtan som var vakna och sov i omgångar och när det ena var vaken sov den andra och sedan tvärtom. Det var helt underbart att äntligen få se dom och att just nu så ser allt riktigt bra ut :-)

Det här med sömn

Jag skulle vilja och kunna sova betydligt mycket bättre än vad jag gör just nu. Jag sover rent utsagt dåligt! Dels har jag svårt att somna pga alla myggbet som kliar och myggor som surar kring huvudet. Sen när jag väl somnar så vaknar jag flera gånger per natt och går på toaletten och efter dessa promenader upp ur sängen så tar det långtid innan jag somnar om. Med denna kombination och sedan en sen kväll på midsommarafton så kände jag mig helt slut igår. Idag är jag lite piggare men skulle vilja sova lite mer men trotts det så är jag nu vaken, sittandes i soffan.

Nästa vecka på onsdag

Nästa vecka på onsdag så har vi fått tid för ul. Jag är glad för att det är så snart men också nervös för att allt inte kommer se bra ut. Så på onsdagmorgon behöver jag alla tummar jag kan få.

Trevlig midsommar på er!

Kram

Känner mig lite busig

Hamnade på ett ställe som sålda ut idag och hade massor med saker med dessa söta figurer på. Så jag slog till på några bodys och lite små figurer. Oj vad busig jag känner mig. Det känns lite fel men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Och i bara farten blev det två små byxor på hm också. Älskade piff och puff ni bara måste växa och frodas där inne i magen så ni någongång i framtiden får använda dessa.

walk a mile in my shoes

Jag är otroligt stolt att bo i ett land med yttrandefrihet och att alla får sin röst hörd men samtidigt får jag ibland lust att säga åt folk att stänga sin mun och inte alltid säga vad dom tycker. Självklart handlar det om vissa människors extrema åsikter men även om "vanliga" människor som tycker saker dom kanske egentligen borde hålla för sig själv. För varför ska någon människa, främmande eller vän lägga sig i och berätta saker den inte vet något om. Nu undrar ni säkert vart detta kommer ifrån och det handlar om just folks kommentarer om vår kamp och graviditeten. Och då framförallt om hur jag borde reagera nu. Att jag inte springer runt och jublar utan fortfarande säger ord som, "vi får se vad som händer" och "jag hoppas allt ser bra ut och som växer som dom ska".  Efter 3 års kamp och väntan med behandlingar och läkarbesök så har jag lärt mig att inget kommer gratis, det är svårt och jag vet hur tungt det är när det inte går som man vill. Jag har också tack vare många andra underbara tjejers bloggar förstått att saker och ting kan ske och detta bär jag med mig i bakhuvudet. Det är en försvarsmekanism för att inte falla så hårt men samtidigt så väljer jag att ha det så. "Walk a mile in my shoes" (vilket jag ju självklart inte vill att någon ska behöva göra men ni förstår vad jag menar) innan du tycker något och så får vi se om du kanske förstår mig lite bättre.

När berättar man?

Idagsläget så är det bara närmaste vänner och släkt som vet något men snart måste de ju bli dags att berätta för chefer och andra personer som kan tänka behöva veta. Hur länge ska man vänta innan man berättar?

Hemma efter en helg i Göteborg

Helgen har spenderats i Göteborg där vi ätit gott, traskat runt, shoppat inredning och bara umgåtts med kompisar. En konstig upplevelse att inte kunna ta ett glas vin till maten men något jag självklart klarar mig utan. Tycker att symptomen inte känns lika mycket just nu vilket kanske beror på att jag har haft så mycket annat att tänka på eller så kanske det ska börja avta?! Det gör mig orolig men försöker att inte tänka på det. Vill ju att piff och puff (vårt arbetsnamn på dom två) växer och har det bra därinne.

Det här med att räkna veckor

Jag blir inte klok på detta med veckorna och hur man räknar. Men för att göra det krångligare så har jag tre appar i mobilen om graviditet och dom säger fel saker fast alla av dom är lagda på samma beräknade förlossningsdag. Men om jag utgår från den ena av dom så är jag i vecka 10 och embryona kallas nu för foster vilket ju är värt att fira :-)

En trött söndag

Spenderar större delen av söndagen i soffan trött efter att knappt ha gjort någonting. Hoppas på att det är vädret som gör sitt till och att det blir bättre till imorgon för en jobbvecka och må så här blir svårt och det vill jag inte vara med om eftersom det är minst sagt mycket på jobbet nu. I övrigt så känns det lite i magen vilket jag skulle beskriva som att det drar och sliter lite vilket jag väljer att tolka som växtvärk, för det borde det väl kunna vara?