walk a mile in my shoes

Jag är otroligt stolt att bo i ett land med yttrandefrihet och att alla får sin röst hörd men samtidigt får jag ibland lust att säga åt folk att stänga sin mun och inte alltid säga vad dom tycker. Självklart handlar det om vissa människors extrema åsikter men även om "vanliga" människor som tycker saker dom kanske egentligen borde hålla för sig själv. För varför ska någon människa, främmande eller vän lägga sig i och berätta saker den inte vet något om. Nu undrar ni säkert vart detta kommer ifrån och det handlar om just folks kommentarer om vår kamp och graviditeten. Och då framförallt om hur jag borde reagera nu. Att jag inte springer runt och jublar utan fortfarande säger ord som, "vi får se vad som händer" och "jag hoppas allt ser bra ut och som växer som dom ska".  Efter 3 års kamp och väntan med behandlingar och läkarbesök så har jag lärt mig att inget kommer gratis, det är svårt och jag vet hur tungt det är när det inte går som man vill. Jag har också tack vare många andra underbara tjejers bloggar förstått att saker och ting kan ske och detta bär jag med mig i bakhuvudet. Det är en försvarsmekanism för att inte falla så hårt men samtidigt så väljer jag att ha det så. "Walk a mile in my shoes" (vilket jag ju självklart inte vill att någon ska behöva göra men ni förstår vad jag menar) innan du tycker något och så får vi se om du kanske förstår mig lite bättre.