Förlossningen, del 1

Är mycket tankar och känslor kring förlossningen men jag försöker dela in det i två delar och därmed två inlägg. Själva förlossningen och sedan vad som hände efteråt. Så här kommer då del 1, förlossningen:

Vi fick tid för igångsättning onsdag 2 maj kl 8:00 på morgonen. Så vi packade med oss allt, kallade in hundvakt och informerade familjen och befann oss på plats när vi skulle. Ganska direkt gjordes en undersökning som visade att jag fortfarande var omogen i livmodertappen och man satte därför in medicin (kommer ej ihåg vad detta kallades) i form av ett tampongliknande föremål som stoppades upp bakom livmodern och skulle stimulera igång det. Redan efter någon timma började jag känna resultat av detta och värkar började ske. Man gjorde flertalet undersökningar för att se om det gick framåt och det gjorde det. Dock började värkarna bli jobbiga, dom var tunga och höll i sig konstant vilket gjorde att jag aldrig fick vila och pga ctg på pojkarna så var jag fast intill sängen och kunde inte vanka runt som jag hade hoppats på. Under kvällen beslutar sig läkaren för att plocka ut det värkstimulerande för att jag skulle få någon chans att vila vilket jag tacksamt sa ja till. Natten gick okej och innehöll några timmars sömn tack vare morfin.
På torsdagsmorgon hade jag fortfarande en del värkar men mycket mindre och en undersökning som nu gjordes visade att tappen hade minskat men livmodern låg fortfarande lite långt bak så man beslutade att sätta in vad man kallade för en ballong för att tänja och pressa ner livmodern. Denna procedur gjorde verkligen grymt ont och det började bli tufft med så väldigt många undersökningar som dom utförde. Precis efter det att ballongen var på plats så fick jag även infarten för epiduralen insatt. På grund av mina dåliga blodvärden jag hade fått av havandeskapsförgiftningen var det på gränsen att jag skulle få epiduralen och därför ville man så länge värdet fortfarande var på rätt sida få in infarten så fort som möjligt. Epiduralen kändes inte alls när den sattes men ballongen gjorde så ont så jag kallsvettades. Ganska snabbt ansågs ballongingreppet vara genomfört och man tog då vattnet på mig och satte samtidigt en elektrod på tvilling 1 så nu satt jag verkligen fast i maskinerna intill sängen. Mina egna värkar satte aldrig riktigt igång utan man satte in dropp för att öka på och göra mig mer öppen. Under natten mellan torsdagen och fredagen så öppnades jag sakta med säkert och tidigt på morgonen konstaterades det att jag nu kunde börja försöka krysta. Vid detta tillfälle hade jag haft värkar i över 45 timmar och en olidlig smärta i buken var det som påverkade mest. Jag hade konstant ont och värkarna fick aldrig några slut utan var pågående hela tiden. Jag försökte krysta enligt instruktioner från barnmorskan men ganska snabbt förstod hon att dom inte gjorde någon effekt. Läkare inkallades som undersökte mig och konstaterade samma sak vilket innebar konsultation med ännu en läkare där diskussionen gick kring sugklocka samt att då öka upp droppet ännu mer eftersom värkarna behövde förstärkas om det skulle vara möjligt, eller så var andra alternativet kejsarsnitt. Vid denna punkt så var jag så pass slut och hade så pass ont så jag sa ifrån, ta ut dom säkert och tryggt NU. Så på morgonen den 4 januari vid 06:50 och 06:53 förlöstes våra två små prinsar med kejsarsnitt.